Färre privata kvadrat gör mer av staden till vardagsrum
Det offentliga rummet behöver få och tillåta fler och nya typer av vardagsrum. Medborgare behöver involveras och fler aktörer jobba på tvärsen med planeringen. Resursstarka grupper bör inte tystas, men få ett mer proportionerligt utrymme. Vi behöver också fler installationer för samtal och anledningar till att börja interagera med människor vi ännu inte känner. Det var några av slutsatserna i vårt samtal om staden som vardagsrum.
Samtalet om staden som vardagsrum inleddes med att ge en bakgrund till vad vi menade med begreppet. Inom hotell har man länge sett en trend mot mindre hotellrum men fler gemensamma ytor. När vi idag ser samma utveckling på bostadsmarknaden, där allt fler downsizar och inte bara av kostnadsskäl, vill vi utforska om detta kan skapa en efterfrågan på fler och nya vardagsrum i det offentliga rummet.
I en ny undersökning, Life at Home, genomförd av IKEA svarade 64% att de hellre bor i en liten bostad i ett område de gillar än i en större bostad till samma kostnad i ett mindre önskvärt område. Vi tillbringar mindre tid i bostaden och genomför allt fler traditionella ”hemmaaktiviteter” utanför hemmet. Exempelvis berättade en tredjedel att de duschar eller badar på annan plats än hemmet flera gånger per vecka.
Hemma sträcker sig en bra bit utanför hemmet
I IKEA’s undersökning svarade var tredje att de känner sig som mest hemma på en annan plats än i bostaden. Vi passade därför på att inleda med att fråga deltagarna om de instämde i att de ser sitt kvarter eller sin stadsdel som en del av sitt hemma.
Det gjorde alla utom en. Den som avvek gjorde det för att hen bor i ett nytt och ännu inte färdigt område och saknar bland annat kulturella aktiviteter i närområdet. Idag bygger man först färdigt alla bostäder innan man skapar det gemensamma i en ny stadsdel. Kanske borde man prioritera annorlunda och färdigställa gemensamma ytor och funktioner parallellt med att bostäderna byggs vidare.
Att kunna välja sitt hemma är ett privilegium för långt ifrån alla
Ett par deltagare poängterade att vi behöver komma ihåg att det här med att kunna välja sitt hemma är ett enormt privilegium som långtifrån alla har. Många har ett hemma som man helst vill bort ifrån. Andra har olika hemma, flera exiler, och vissa har inget hemma överhuvudtaget.
Involvera kulturen och skapa en mer flexibel planprocess
Ett problem med dagens stadsplanering är att kulturinstitutioner inte tar och får plats. Det är senare oerhört svårt för dem att komma in med aktiviteter som av vissa kan uppfattas som störande.
Det tar också tid innan ett nytt område ”sätter sig” och idag är oftast stadsplanen för rigid. Det behöver finnas ett större utrymme för att göra ändringar när man ser hur saker blir i praktiken och för att möta saker som människorna efterfrågar men som man inte tänkt på i planeringen.
Staden som vardagsrum behöver fler och nya platser för samtal
Någon berättade om hur gamla Fältöversten var en mötesplats med många publika sittplatser där allt ifrån Östermalmstanter till A-lagare kunde sitta och diskutera saker – inte sällan med varandra. När man senare renoverade så togs nästan alla såna platser bort.
Att vi ser en utveckling mot färre parkbänkar handlar om att man, allt ifrån bostadsrättsinnehavare till fastighetsägare och handel, är lite ängsliga för att vissa grupper av människor kan störa och därför bör hållas borta. Vi får därför ett tillrättalagt offentligt rum med hjälp av bland annat begränsande design.
Deltagare från nattlivet berättade att de upplever samma sak, att kommersiella eller resursstarka krafter idag kan sätta stopp för både ny och gammal nöjesverksamhet för att den riskerar uppfattas störande och därmed dra ned värdet på exempelvis bostadsrätter.
Idag diskuterar vi mer kring vad man inte får göra än vad man får göra i det offentliga rummet. Kommersiella men också andra intressen får oproportionerligt stort utrymme i debatten om och inflytande över det offentliga rummet. Vi behöver fler modiga politiker och påminna dem om att deras uppdrag är att göra politik. Men vi har också alla ett ansvar för att backa upp de politiker och andra som är modiga när de sedan blir ifrågasatta.
Staden som vardagsrum behöver bli tillgängligt för fler
Vi kom sedan in på ett samtal om hur vi gör staden som vardagsrum tillgänglig för fler. Många nya ytor och installationer som skapas idag föder osäkerhet kring vem som får nyttja dem och på vilka villkor. Där behöver man större kunskap om psykologi och en design som både förklarar och bjuder in till användning. Att fler ska kunna ta sig till platserna är också viktigt och där har kollektivtrafiken en viktig roll. Dock är det för många grupper idag för dyrt att resa med kollektivtrafiken.
Kanske borde man kunna kulturskydda kvarter och verksamheter
Att områden blir populära och får höjd social status är också ett problem. SOFO utsågs för några år sedan till en världens hippaste stadsdelar. Det ledde till att köpstarka grupper flyttade dit och genast ställde krav på att störande verksamheter läggs ner, inslag som många är det som gjorde SOHO till en världens hippaste stadsdelar. Kanske man borde hitta sätt att kulturskydda stadsdelar, kvarter och verksamheter som har ett högt kulturvärde.
Vi behöver fler installationer, platser och anledningar för interaktion
Vi presenterade sedan en spaning om Harare Parkbench Grandmas, ett projekt där äldre damer i Zimbabwe utbildats till vardagsterapeuter som utrustade med en pin sitter på stadens parkbänkar beredda att erbjuda den som mår dåligt en pratstund. Detta ledde oss in på ett samtal om vi borde ha fler installationer med särskilda funktioner i det offentliga rummet.
Flera ansåg att vi idag har tappat kunskapen om hur vi kan och bör interagera med varandra i det offentliga rummet. Många sitter hemma och interagerar via sociala medier trots att man egentligen vill ha den fysiska interaktionen vi som människor är designade för.
Därför skulle platser som bjuder in till och uppmuntrar samtal men människor man ännu inte känner kunna fylla en viktig funktion. Det kan vara parkbänkar men också en slags samtalsgallerior dit politiker och tjänstemän också skulle kunna gå för att möta, samtala och lära av medborgare.
För att det ska lyckas krävs nog att dessa samtal och möten också faciliteras. Det skulle stadsdelsförvaltningarna kunna få ett ansvar för. Många tjänstemän och politiker vill få till fler möten med medborgare redan idag, men är osäkra på hur det ska gå till och det saknas fungerande format för den typen av möten.
Vi behöver också anledningar för att inleda interaktion eller samtal med andra. Lekplatsen är en plats där man ofta får anledning att börja prata med de man inte ännu känner. Små barn eller hundar brukar också vara en öppning till att börja prata, exempelvis i kollektivtrafiken. Kanske behöver vi en virtuell hundvalp. Det skulle kunna vara en pin som hos damerna i Harare, en symbol som berättar att man är öppen för spontana samtal.
Viktigt att staden som vardagsrum blir mer demokratiskt
Nästa spaning handlade om Dansbana! Det är en ideell förening där kvinnliga arkitekter skapar fler ytor för dans för främst unga tjejer. Fyra av fem kommunalt finansierade anläggningar som byggs används främst av killar. Dans som träningsform är något som många tjejer vill ägna sig åt men det saknas platser att dansa på. Det ville Dansbana! ändra på.
Vi diskuterade hur man kan säkerställa att staden som vardagsrum blir mer demokratiskt, exempelvis att redan resursstarka grupper inte gynnas med fler ytor, anläggningar och aktiviteter än vad andra får. Alla var eniga om att detta är ett problem som man inte riktigt fångar genom exempelvis medborgardialoger.
De som planerar och beslutar hur staden ska utformas behöver hitta sätt att prata med tjejerna men också andra grupper som idag inte har en stark röst i debatten. Medborgardialogprojekt blir ofta konstlade, kommer in i ett sent skede när det mesta redan är färdigplanerat och lyckas bara locka vissa grupper att komma med och tycka till.
Gå från sen medborgardialog till tidig medborgarinvolvering
Kanske man behöver ta det till nästa steg. Att gå från medborgardialog till medborgarinvolvering och då i ett mycket tidigare skede. Många olika aktörer, inte bara medborgargrupper och politiker, behöver jobba på tvärsen och tillsammans för att skapa fler och mer inkluderande aktiviteter för olika grupper.
Både medborgarinvolvering och mer samverkan på tvärsen kräver dock helt nya både metoder och praktiker inom det offentliga för att man ska få det att fungera. Det behövs också en större förståelse för alla olika aktörers roller och verksamheter. Bara detta tar i många involverings- eller samverkansprojekt en enorm massa tid och energi.
Någon berättade att man i Simrishamn satt upp skyltar på olika platser med texten ”vad vill du att vi ska göra med den här platsen?” och olika sätt för medborgare att lämna sina förslag. Det är exempel på hur man på ett enkelt sätt att i ett tidigt skede kan involvera medborgarna i stadsplaneringen.
Handeln, fastighetsbolag och andra är redan på väg att lägga sig i mer av stadsplaneringen och vill hitta en roll i detta. De har insett att det krävs mer än bara bostäder och butiker för att en plats ska bli attraktiv och trivsam, där många vill bo eller söka sig till.
Ett problem med projekt som Dansbana! är att man stöttar det till en början, men backar undan så snart det blir ifrågasatt för att de exempelvis spela musik som stör. Återigen behövs det fler modiga politiker och andra som backar upp dessa projekt också när de blir ifrågasatta. Annars läggs de bara ner.
Gör det mer tillåtet för människor att personalisera sina grannskap
Dagens sista spaning handlade om gemensamma husdjur. I exempelvis Beirut har de som bor i ett hus eller kvarter ofta gemensamma katter som alla sköter om och kelar med. Vi ställde frågan om det borde bli mer tillåtet för människor att personalisera sina grannskap med möbler, planteringar, gemensamma husdjur eller annat.
Majoriteten tyckte att det var en bra idé. Överlag behöver medborgarna aktiveras och involveras mer i både planering och skötsel av sina grannskap. När medborgare tar initiativ så bör de uppmuntras, inte bekämpas. Samhällsplaneringen skulle kunna bli mer bottom-up och inte top-down som idag.
Dagens detaljerade detaljplaner blir ett hinder. Istället borde man ha en masterplan för ett område men utrymme för att hantera fler avvikelser via särskilda bygglov och annat.
Lyckade exempel på medborgarinvolvering
På frågan om det fanns lyckade exempel på medborgarinvolvering berättade någon hur man i Köpenhamn donerade en del av en ny park till ”de udda” människorna för att kunna skapa sitt vardagsrum på. Ett annat exempel var från Frankrike där man på kommunalt initiativ etablerat sociala trädgårdar där medborgare får lära sig och delta i odling.
Summering
Sammanfattningsvis kan man säga att det offentliga rummet behöver få och tillåta fler och nya typer av vardagsrum. Att medborgare involveras och många olika aktörer på nya sätt kan jobba på tvärsen med planeringen är en nyckel till framgång. Resursstarka grupper bör inte tystas men få ett mer proportionerligt utrymme i både debatten om och inverkan över hur det offentliga rummet utformas. Nya planmodeller som är mer flexibla och tillåtande för medborgarinitiativ behövs också.
Platserna man skapar behöver vara mer inbjudande och tydliga med vem som får nyttja dem och på vilka villkor. Framför allt behöver vi fler installationer och platser för interaktion och samtal med människor vi ännu inte känner. För att detta ska lyckas krävs förutom platserna också facilitering och anledningar till att börja interagera.
—
Lästips:
Common Space, Stavros Stavrides, om stadens delade och publika ytor i nutid och ett historiskt perspektiv
Palaces For The People, Eric Klinenberg, om social infrastrukturs betydelse för social sammhållning, hälsa och välbefinnande
Den Demokratiska Staden, Madeleine Hjort, om att utveckla det offentliga rummet och om reklamens inverkan på stadens miljö och liv
Life at Home, IKEA, rapport baserad på studie där 22 000 personer på 22 olika marknader deltagit och svarat på frågor kring sin relation till “hemma”
Our Urban Living Room, utställning och installationer i Köpenhamn 2016-17, av Cobe arkitekter
COBE - Our Urban Living Room, boken som släpptes i samband med samma utställning
—
Detta avsnitt av Bentigo CityTalks genomfördes hos MOOD Stockholm under ledning av Josef Conning, Augur. Medverkade gjorde Madeleine Hjort, författare, Matilda Bäcklund, arkitekt, Maestrale Arkitekter, Sven Ostner, arkitekt, ÅWL Arkitekter, Karin Axelsson, verksamhetschef, Bonniers Konsthall, Ivalu Rosing, Mats Bergendahl, affärschef, NCC, Maria Håkansson, universitetslektor, KTH, Ingmari Pagenkemper, vd, Cirkus, Pernilla Glaser, förändringsledare, RISE, Eva Schwitzgold Strömberg och Maria Nilsson, båda kommunikatörer. Summeringen är sammanställd av Jörgen Dyssvold, Bentigo och fotograferade gjorde Sandra Wiaderny, Bentigo.
—
Om Bentigo och CityTalks
Bentigo CityTalks är en serie samtal i sällskapsspelsformat där vi i grupp utforskar vad som gör städer och samhällen hållbara.
Detta Bentigo CityTalks om Staden som vardagsrum genomfördes i Stockholm den 3 september 2019. Summeringen får spridas eller citeras så länge du hänvisar till källan. Bentigo vill rikta ett stort tack till AMF Fastigheter och MOOD Stockholm för hjälp med platsen, gott värdskap och samarbete.
Bentigo erbjuder öppna workshops och samtal på olika teman och platser. Vem som helst är välkommen att delta i våra mikroevent för att dela erfarenheter och idéer med andra som har samma intressen och passioner. Vi kallar det att kunskapsbonda.