Peter Jöback vill bära sin egen historia
På uppdrag av magasinen Kick Off och Affärsresenären gjorde Jörgen Dyssvold från oss på Herr Omar & Bentigo en intervju med Peter Jöback. Han är aktuell i Häxorna på Eastwick på Cirkus och med filmen Jag kommer hem igen till jul som är inspirerad av hans eget liv. Det blev ett förtroligt samtal om bland annat livskriser, att leverera upplevelser och om livet som företagare.
Hela intervjun i layoutad form för Affärsresenären hittar du här (pdf) och texten kan du läsa här nedan.
Foto: Daniel Sahlberg
Peter Jöback vill bära sin egen historia
I höst spelar han i Häxorna på Eastwick, en uppsättning han också är med och producerar. I december ser vi honom i Jag kommer hem igen till jul, en film delvis inspirerad av hans egna livserfarenheter. Vi träffade Peter Jöback för ett förtroligt samtal om bland annat entreprenörskap, kreativitet och hur man bearbetar upplevelser – i duschen eller i grupp.
Vet du hur många som, precis som du, har Peter som förnamn?
Oj, det har jag ingen aning om. Förmodligen är det ganska många som är födda på 70-talet, men jag vet inte.
Det är lite drygt hundratretton tusen. Tjugotvå är dessutom kvinnor.
Vad intressant. När jag var yngre var jag på en lägerresa till Frankrike. När jag presenterade mig som Peter där var det flera som fnissade. Jag fick sen lära mig att peter betyder typ prutt på franska, och att man på franska bör presentera sig som Pierre om man heter Peter.
Jag fick lära mig att Peter betyder typ prutt på franska. Efter det presenterade jag mig som Pierre.
Just nu spelar du ju Darryl van Horne i Häxorna på Eastwick. Har du någon gång varit sugen på att byta namn till något mer ovanligt, som Darryl?
Nej, jag har alltid varit rätt nöjd med mitt namn. Kanske att man funderat på att göra som vissa artistkollegor och skaffa sig ett häftigare artistnamn. Men både Peter och Jöback har faktiskt fungerat rätt bra.
Vad skulle du säga är den största likheten mellan dig och Darryl?
Det finns nog inte så många. Eller förresten, målmedvetenheten. Jag har alltid varit väldigt målmedveten. Precis som Darryl.
Jag har heller aldrig varit så ful i munnen som i den här rollen. Darryl är extremt vulgär och långt ifrån hur jag är. Samtidigt är det ju kul att tänja gränser och att få leva ut en annan person genom en roll.
Annars tycker jag att det roligaste med den här rollen är att få chansen att spela komik, eftersom det är något som är lite nytt för mig. Jag tror att det här blir ett roligt år.
För mig handlar Häxorna på Eastwick mest om de tre tjejerna. Det är deras historia jag vill vara med och berätta. Den om hur dom efter att ha förförts av Darryl får ett uppvaknande och inser att de bär på en egen inre styrka, något som de inte insåg innan han dök upp.
Vi är ju båda födda 1971 och filmen om Häxorna på Eastwick hade premiär när vi precis hade börjat på gymnasiet. Har du några särskilda minnen från filmen?
Nej, inte direkt. Ofta såg man ju tre filmer på raken under den tiden. Men jag kommer ihåg att jag tyckte att tjejerna var så snygga. Det var också en cool och ganska sexuell film. Det var ju lite spännande då när man var i puberteten.
Du är ju också entreprenör. Hur du ser på dig själv i rollen som företagare och entreprenör. Hur stor del av företagandet skulle du säga att du sköter själv, mellan tummen och pekfingret?
Det är svårt att säga på rak arm. Jag sköter ju stora delar av det konstnärliga. Produktionsbolaget har jag ju ihop med två andra, så jag sköter väl ungefär en tredjedel av företagandet.
Vad är roligast med att vara företagare?
Att jag få ta en större roll i en produktion och inte bara vara en av artisterna. Jag har alltid velat vara så bred som möjligt. Jag tror också att jag är bra på att få ihop människor som fungerar bra tillsammans, och jag kan se mina begränsningar och våga ta hjälp med det jag själv inte är bra på.
Du producerar Häxorna på Eastwick ihop med en rad andra, bland annat Cameron Mackintosh. Han var den som för 22 år sedan upptäckte dig och hjälpte dig att slå igenom internationellt. Hur känns det att arbeta ihop igen men i en annan roll nu?
Det känns bra. Cameron såg min drivkraft rätt tidigt och hjälpte mig dra större nytta av den. Han har alltid varit lite av en mentor som jag kunnat vända mig till för att få råd. Jag vet att han beundrar mitt entreprenörskap. Han hejar alltid på mig att prova nya saker, även om det handlar om något som innebär att jag tar en risk.
Vad ser du framför dig om tio år från nu. Kommer du att tillbringa mest tid på eller bredvid och bakom scenen då?
Det där är faktiskt något som jag pratar allt mer om idag, med andra producenter och så. Jag vill nog jobba mindre tid på scenen. Det beror på flera saker. Dels vill jag få mer tid till annat och inte jobba så mycket som jag gjort hittills i livet. Sen känner jag att jag har skaffat mig en massa erfarenheter och en trygghet som jag gärna vill dela med mig av till andra, för att hjälpa andra fram i deras karriärer. Om några år tror jag att jag kommer att jobba en hel del med det, men också att producera.
Men jag kommer nog alltid att fortsätta drivas av lust och inte strategi. Min drivkraft är att förmedla budskap och berättelser som berör och förändrar. Sen om jag också kan tjäna pengar på det jag gör så är det en bonus, men det är inte pengarna som driver mig.
Jag kommer nog fortsätta drivas av lust och inte strategi ..
Sen om jag också kan tjäna pengar på det jag gör så är det en bonus, men det är inte pengarna som driver mig.
Har du något kvar på din ”bucket list” då, saker du vill hinna med under resten av livet nu när du kommit typ halvvägs?
Det är i så fall att jobba mindre och få mer tid för barnen. Annars kanske att aktivt börja måla. Min pappa var ju en konstnärlig person, så jag målade en hel del som barn. Sen valde jag att bryta med det. Men jag är lite sugen på att ta upp det igen och få jobba konstnärligt med ljus, färger, motiv och så.
Sen skulle jag också vilja resa mer, jorden runt. Jag har alltid rest mycket i mitt jobb men det finns så många platser kvar som jag skulle vilja se, att få vandra genom en regnskog bland annat.
Nu tänkte jag att vi ska prata lite kreativitet. Skulle du beskriva dig själv som en kreativ person?
Absolut.
På vilket sätt?
På en massa olika sätt. Ta det med musiken till exempel. Om jag ska göra en ny platta vill jag inte bara vara den som sjunger, utan också vara med och påverka hur omslaget och videon ska se ut, och allt annat kring skivan. Jag gillar att sitta med i alla kreativa möten som sker under tiden ett nytt projekt växer fram.
Forskare har kommit fram till att vi är som mest kreativa i duschen och allra helst efter ett träningspass. Visste du det?
Nej, jag har aldrig tänkt på det. Men jag kan känna spontant att det stämmer. Efter en föreställning är jag ofta helt speedad. Då brukar jag ta en dusch. Där kan jag lättare sortera alla intryck och känslor.
Träningen stämmer också in på mig. Jag lär mig bättre om jag rör mig samtidigt. När jag ska träna in ny musik så lyssnar jag på den i lurar medan jag går eller springer. Det känns som att rörelsen hjälper till så att texterna och musiken sätter sig snabbare och bättre.
Efter en föreställning är jag ofta helt speedad. Då brukar jag ta en dusch. Där kan jag lättare sortera alla intryck och känslor.
Har du själv någon särskild plats eller situation där du känner att du blir extra kreativ?
Ja, det är nog i en storstad som New York. Jag kan gå en gata ner och under tiden komma på flera nya idéer att utforska. Jag är en person som klurar rätt mycket, både om mitt artisteri men också vad jag vill och ska göra mer än det. Annars skulle jag säga att jag är som mest kreativ tillsammans med andra.
Drabbas du av skaparångest ibland och vad gör du i så fall då?
Inte så ofta. Jag har nästan alltid överskott på idéer, som jag skriver ner och försöker kombinera ihop till något som går att använda. Annars så uppstår det ju alltid nya idéer i alla möten och samarbeten med andra också.
Eftersom jag alltid haft överskott på idéer har jag ofta delat med mig genom att prata om dem. Men ibland hände det att andra drog nytta av saker som jag kände igen att jag hade kommit på. Det var då jag valde att starta ett produktionsbolag, för att kunna skydda mina idéer bättre.
Om man slår upp ditt namn på Wikipedia kan man läsa att du är sångare, skådespelare och artist. Inför premiären på Cabaret för några år sen beskrev en recensent hos Aftonbladet dig som popartist, svensktoppskung, musikalexport, svärmorsdröm och gayikon.
Hur känner du inför alla dom här etiketterna som andra sätter på dig och andra offentliga personer?
Oftast kan jag skratta. Men ibland kan man ju känna att de används för att kränka eller förminska och då kan man bli ledsen. Som artist och offentlig person är man ju varken mer eller mindre än människa, precis som alla andra. Frågar du mig så svarar jag att jag är sångare, skådespelare och artist. De andra etiketterna som du läste upp har jag svårt att förhålla mig till.
När ord överanvänds så tappar de ju också i värde. Ta till exempel ett ord som stjärna. När jag växte upp var en stjärna någon i klass med Elvis Presley. Idag kan du vara med i Bonde söker fru och beskrivas som stjärna. Därför finns det inte längre något värde i ordet stjärna.
Finns det någon etikett du skulle vilja bli av med?
Nej, ingen av dom du nämnde eller någon annan som jag känner till.
I jul är det ju premiär för filmen Jag kommer hem igen till jul, som du delvis står bakom historien till. Du har tidigare pratat om att händelser under din barndom och ungdom satte spår som påverkade ditt liv och att du mådde dåligt som vuxen.
Är filmen baserad på dina egna erfarenheter?
Nej, men många händelser i filmen är inspirerade av saker som jag har upplevt. Filmen är tillägnad min bror, som jag har en mycket nära och bra relation till idag. Filmen handlar om två bröder som växer upp i en dysfunktionell familj och vars liv utvecklas i två olika riktningar. Så småningom möts de och bestämmer sig för att försonas.
Skulle du säga att du har ett någorlunda harmoniskt liv idag?
Ja, men livet är ju livet och det händer hela tiden saker man behöver förhålla sig till. Men jag väljer att inte klaga. Det mesta går ju faktiskt att styra på något sätt.
Om vi går tillbaka till då när du bestämde dig för att ta tag i att bearbeta det du varit med om. Var det bara självklart eller gav det beslutet dig ny ångest?
Nej, det var oundvikligt att ta tag i det då. Det här var under en period i livet när jag jobbade alldeles för mycket. Jag var så enormt trött och behovet att bryta min onda cirkel var akut. När jag väl började i terapi insåg jag snabbt att det var flera tidigare händelser i livet som gjorde att jag mådde som jag gjorde. När jag kom till den insikten blev det lättare och då var det bara att köra.
Jag kom också till insikt om att jag inte behövde skämmas för mina erfarenheter, utan att jag kunde bli starkare genom att dela dem med andra som hade upplevt liknande saker. Jag valde att omfamna min historia och bära den stolt som en krona på huvudet.
Tidigare i livet låtsades jag att allt var bra fast det inte var det. Sen när jag började prata mer öppet om mina erfarenheter kändes det som att jag upplevdes som mer intressant av andra.
Jag valde att omfamna min historia och bära den stolt som en krona på huvudet.
Men en sak som det tog lite mer tid för mig var att bli bekväm med min sexualitet. Eftersom jag hade utsatts för övergrepp av män kändes det lite skamligt att vara gay. När jag väl valde att gå ut med det sen så kändes det bra. För mig kändes det viktigt att få göra det på mitt sätt och att själv få äga min sexualitet fram tills den dag då kände mig redo att göra den offentlig.
Har du något råd till andra som bär på tuffa upplevelser de inte bearbetat och som påverkar deras liv negativt?
Gör det bara. Det är alltid bra att bearbeta saker. Vi behöver prata mer om hur vi mår. Jag gick en del i gruppterapi under de här åren och för mig var det läkande att få dela mina upplevelser med andra. Det var också nyttigt att få vara liten, att inte hela tiden behöva vara den som står i centrum utan också få ägna mig åt att lyssna på andra.
Tidigare i livet kände jag nog också att allt handlade mer om prestation. Så känner jag inte idag.
Dokumentären om Avicii handlar ju bland annat om hur han som artist förväntades fortsätta prestera, trots att han uppenbart mådde riktigt dåligt. Kunde du känna igen dig i det?
Absolut. Då, innan jag hade bearbetat allt som jag hade upplevt så kunde jag också ha råkat illa ut. Ingen stoppar den som är framgångsrik, särskilt inte om du själv saknar förmågan att bromsa. Jag hade turen att redan då ha flera människor omkring mig som genuint brydde sig om hur jag mådde.
Ingen stoppar den som är framgångsrik,
särskilt inte om du själv saknar förmågan att bromsa.
Den här intervjun kommer ju bland annat att publiceras i magasinet Kick Off som vänder sig till personer som jobbar med event. Jag gissar att du har gjort din beskärda del av företagsevent?
Nej, faktiskt inte. Det har varit en del så klart, men aldrig så särskilt mycket.
Men Oftast handlar ju event om att förbereda och framföra något bara en gång, till skillnad från turnéer och konserter där samma material framförs massor av gånger. Vilket av dem två gillar du bäst att göra?
Event kan vara roligt ibland, särskilt om någon har tänkt till för att skapa en helhet och som jag är en komponent i. Jag gillar också när jag får uppträda inför en lite mindre publik, varvat med prat. Det blir en mer intim känsla då och det passar mig.
Har du något tips på vad vi som bokar artister och producerar event kan tänka på, för att ge er artister en bättre chans att kunna göra ett bra jobb?
Det är nog att skapa bra förutsättningar. Det kan vara att se till att det finns bra ljud, men också att den som producerar har säkerställt att jag faktiskt passar in i sammanhanget. Inför de flesta event finns det inte tid för att sitta med i den kreativa planeringen. Men, jag försöker alltid se till att bolla upplägget med den som producerar och också anpassa mig efter olika önskemål så långt det går.
Du arbetar ju själv som producent numera. Finns det något som du i den rollen fokuserar extra mycket på för att kunna skapa minnesvärda upplevelser?
Det viktigaste för mig är alltid det konstnärliga. Att det ser bra ut, låter bra och så vidare. Sen fokuserar jag särskilt på att ensemblen ska trivas och fungera bra ihop. Känner jag att det finns gnissel mellan personer i ensemblen så engagerar jag mig alltid i att få dem lösta.
Till sist. Ser du någon stark trend som du tror kommer att påverka hur vi producerar scenkonst och event under de kommande åren?
Oj, det var en svår fråga. Nej, inget speciellt. Det kommer ju hela tiden nya fenomen med livepoddar, föreställningar där publiken involveras och annat.
Vi ska så klart vara positiva till allt nytt men behöver också värna det mer traditionella. Många kommer nog också i framtiden att uppskatta att ibland bara få luta sig bakåt tillbaka, bli uppslukad i en berättelse och bli underhållen, utan att själv behöva prestera något. Det tror i alla fall jag.
Många kommer nog också i framtiden att uppskatta att
ibland bara få luta sig bakåt, bli uppslukad i en berättelse och bli underhållen utan att själv behöva prestera något.