SXSW2019: Om historiernas kraft och palats för folket

Tredje dagen på South by Southwest innehöll ett rätt blandat program. Jag inledde med att lyssna på Susan Fowler som med sitt blogginlägg om situationen för kvinnor i techbolag var med och knuffade igång metoo-rörelsen. Därefter handlade det om varför man behöver bygga palats för folket och hur byråer, inte bara deras kunder, måste ha ett syfte som guidar dem.

Historiernas kraft eller hur ord kan förändra världen

Susan Fowler är författare och mjukvaruingenjör. Hon är mest känd för att i februari 2017 ha skrivit en bloggpost om den ruttna kulturen inom Uber, där hon jobbade, och andra techbolag i Silicon Valley, bland annat om hur man såg mellan fingrarna när kvinnliga anställda utsattes för sexuella trakasserier.

Hennes inlägg blev viralt och ledde till en enorm debatt om hur man behandlar kvinnor inom olika branscher, det som sedan blev hela metoo-rörelsen. Uber försökte hantera det hela men det var då utom deras kontroll och inom några månader valde Ubers investerare att kräva Travis Kalanick, den dåvarande VDn’s avgång.

Framträder efter två år av tystnad

Under de två år som gått har Susan Fowler i princip varit tyst. Inte ställt upp på intervjuer, föreläst, skrivit, svarat på hatet i sociala medier med mera. Hon har alltid hänvisat till den bok som så småningom kommer. Fram till idag då hon gjorde sitt första större offentliga framträdande inför tusentals på SXSW.

Hon berättade först om sin barndom och uppväxt som format henne till den hon blev och är. Ett av sju syskon i en fattig familj i Arizona. Men med föräldrar som pushade barnen att följa sina drömmar. Hon citerade pappan som brukade säga att ”varje stor prövning är guds sätt att testa oss om vi är redo för nästa steg”.

Situationen i Silicon Valley 2015

Hon kom sedan in på hur det såg ut i Silicon Valley, stället att jobba på om man ville jobba med svåra saker, 2015 när hon kom dit som ung kvinnlig ingenjör. Kvinnorna var en minoritet och särbehandlades. Om man tog upp frågan om att det var få kvinnor bollade ledningen tillbaka till att det var upp till kvinnorna själva att värva fler kvinnliga kollegor.

Om man anmälde något till HR blev man snabbt inkallad till sin chef som förklarade att rapportering kan leda till avsked, men då för den som rapporterat. Det rådde närmast en hederskultur. Alla visste om problemen med för mycket drickande, mobbing och sexuella trakasserier men det var en oskriven lag att man inte pratade om det och än mindre rapporterade det.

Blogginlägget som förändrade allt

Efter att under flera år försöka förändra från insidan fick hon i början av 2017 nog. I en 3 000 ord lång bloggpost blev hon visselblåsaren som gav en berättelse inifrån ett av Silicon Valleys då mest hajpade bolag. En berättelse som fick världen att häpna och Ubers ledning att svettas.

Man upprättade en krislinje och anmälningarna från anställda fullkomligt strömmade in. På kort tid avskedas över tjugo personer som begått olika kränkande handlingar. Men, viktigast av allt var att tusentals kvinnor följde hennes exempel och började dela sina historier om hur det var att vara kvinna, i techbolag men också andra branscher.

Mycket och inget har förändrats

Nu har det gått två år och Susan Foyle konstaterar att ”idag är det mycket och inget som har förändrats”. Situationen är klart bättre för kvinnor. Idag lyssnar man och tar dem på allvar, man utgår ifrån att det berättas stämmer och agerar på det. Men, samtidigt klarar Silicon Valley, enligt Foyler, ännu inte av att prata om den antisemitism som råder och hur också många män trakasseras och mobbas, ofta på grund av etniskt ursprung.

Hon delar slutligen med sig av fem ”lessons learned” från de två år som gått.

1. Det finns långt mycket mer gott än ont i världen.

Det trots att vi ser det värsta varje dag på twitter och andra platser. Men bakom alla orden finns en ny verklighet där majoriteten bryr sig om varandra, lyssnar och stöttar.

2. Strategier ensamt är aldrig tillräckligt.

Alla stora bolag har strategier och grupper för likabehandling. Det hade Uber vid den tiden också. Men det hjälper inte om kulturen är rutten med uttalade eller outtalade hot om konsekvenser för den som rapporterar dålig behandling.

3. Du behöver inte vara en aktivist för att förändra världen.

Hon var själv många saker men inte aktivist. Hon ville bara kunna göra sitt jobb utan att diskrimineras och trakasseras, därför berättade hon sin historia.

4. Förändring sker under en livstid, inte ett ögonblick.

Du måste vara uthållig. Även om hon skulle nämna hundra namn idag skulle hon glömma tusentals som också bidragit till att förbättra situationen, under århundraden. Hon är bara en av alla dem. När du berättar en historia eller lyssnar på någon annans så leder inte den enskilt till någon förändring. Men, den är del av en rörelse.

5. Historiernas kraft eller hur ord kan förändra världen.

I vår konkreta värld är det så lätt att glömma hur viktiga abstrakta idéer är. Flera filosofer och överlevare från förintelsen har präglat henne till att bli den hon är. Den där dagen såg hon sig själv bara som ett verktyg som var tvungen att berätta sin historia. Det kan låta klyschigt men är sant, historier kan förändra världen.

Idag jobbar Susan som coach för New York Times med uppdrag att hjälpa många andra att berätta sina historier. Hon avslutade med att be oss alla att vara bättre. Att vara den bästa versionen av oss själva i varje stund och ögonblick.

Bygg palats för folket

Jag gick sedan vidare för att lyssna på Eric Klintberg. Han är professor i sociologi och författare till flera böcker, bland annat den nyligen utkomna Palaces for the people. Han har myntat begreppet ”social infrastruktur” och de senaste årtiondena forskat kring hur tillgång till offentliga rum, platser och aktiviteter ökar sammanhållningen i ett område, bidrar till minskad ohälsa och ökad medellivslängd.

En vanlig söndag

Han inledde med att berätta om en dag i hans liv nyligen. Han lämnades en söndag med ansvar för barnen. Man hade nyligen öppnat en Amazon Four Star Store i New York där han bor. Han tänkte att han kunde ta med sin dotter dit. Men, då både han och hans fru är sociologer gör de sällan något utan att göra det till sociala experiment. Så också denna gången.

De gick dit och dottern hade snart önskat sig saker för tiotusentals kronor. Men, Erics plan var att bara hänvisa till att hon fyllde år om några veckor och fick önska sig något i present då, inte köpa något på plats där och då.

Det lyckades och båda lämnade butiken lätt besvikna och under dålig stämning. Planen var att därefter ta med dottern till biblioteket, en plats där allt är öppet och tillgängligt för alla. Där skulle han kunna säga ja till allt hon önskade sig.

Biblioteket som är stängt när alla är lediga

Besvikelsen blev enorm när de möttes av en grind med dubbla hänglås. Han hade glömt att biblioteket är stängt på söndagar. Men varför? Främst för att man under lång tid minskat medel till publika inrättningar som bibliotek. Enligt Klintberg är det enormt misstag.

Allt började med en värmebölja

Han inledde sin forskning i slutet på nittiotalet med att granska effekterna av en värmebölja i Chicago 1995. Den var lång och svår och bland annat slogs stora delar av elnätet ut. Många strök också med och han ville nu ta reda på varför det skilde sig så mycket i hur många som dog mellan olika områden.

Social infrastruktur förbättrar hälsa och förlänger liv

Framför allt hade ekonomiska resurser påverkan. De som hade mer pengar klarade sig bättre. Men, det fanns också en stor skillnad mellan olika fattiga stadsdelar. Efter att länge ha sökt svaret fann man det. Det visade sig att tillgången till gemensamma ytor, platser och aktiviteter som parker med bänkar, bibliotek, frisörer, butiker och restauranger - det han idag kallar social infrastruktur - hade en direkt inverkan på hur många som klarade sig.

I områden med mer social infrastruktur hade man koll på, brydde sig om, saknade och tittade till varandra. I områden där det saknades tog man hand om sig själv, om man kunde. De flesta som dog i värmeböljan dog av ensamhet och inte av värmen.

Efter alla års forskning kring detta kan han idag konstatera att skillnaden i ohälsa mellan områden med god och dålig social infrastruktur är stor. Skillnaden i medellivslängd kan vara så stor som hela fem år.

Lagar förbjuder samhällen att bygga bättre

Han kom in på hur federala lagar idag hindrar ett samhälle att efter en katastrof bygga något som är bättre än innan. Man får bara bygga något som är samma som innan, även om det var dåligt. Detta fick han och några fler Obamaadministrationens uppdrag att titta på för några år sedan. De startade en innovationstävling och fick in massor av förslag, bland annat att man borde bygga nya publika hus, öppna för alla och fyllda med aktiviteter, där alla skulle ha något att göra.

Men, detta finns ju redan i form av bibliotek. Trots det satsar man från alla håll allt mindre medel på bibliotek.

Murar är antisocial infrastruktur

När man idag pratar om infrastruktur glömmer man helt bort de sociala dimensionerna. I USA vill man satsa stort på infrastruktur men det handlar mest om att bygga murar. Murar är anstisocial infrastruktur och löser inga problem.

Facebook vill ha fysisk social infrastruktur själva, men menar att övriga klarar sig med digital dito

Facebookgrundaren Mark Zuckerberg engagerade sig för några år sedan i behovet av social infrastruktur. Men, han menade i sitt omtalade brev att kyrkor och annat tillhör historien och fungerar inte längre för att skapa sammanhållning. Idag behöver människor något som Facebook, nya digitala mötesplatser.

Trots det är deras eget nya högkvarter ett Shangri-la av social infrastruktur. Här finns allt man kan önska sig för att kunna interagera med andra, professionellt och socialt, kaféer, gym, aktivitetsytor, lekplatser, you name it. Men, enligt Zuckerberg verkar det alltså bara vara de som bygger Facebook som behöver fysiska platser. Alla vi andra behöver bara Facebook för att tillgodose våra behov av mänsklig interaktion. En smula ironiskt.

Privata inrättningar kan aldrig ersätta utan bara komplettera de offentliga

Han avslutade med att uppmana oss alla att ta strid för fler öppna och publika ytor, rum och aktiviteter som är tillgängliga för alla. Ställen som Starbucks och McDonalds har alltid krav på konsumtion och att man inte stannar för länge. Privata inrättningar kan därför aldrig ersätta offentliga, enbart vara ett komplement.

Making great work is never enough

Avslutade dagen på ett seminarium kallat Making great work is never enough med Emily Goldhill, strategic leda på en byrå som heter Livity och bland annat jobbar med Patagonia.

Hon pratade om hur de flesta kommunikations- och reklambyråer pressar sina kunder kring att man måste ha ett syfte, kunna svara på varför man gör det man gör, finns i sin bransch o s v. Trots det är det få av byråerna själva som har ett uttalat syfte och kan svara på varför och för vem man jobbar med det man gör.

Syfte är affärskritiskt, det gynnar samhället när alla har och är öppna med sina syften och det handlar om att vara specifik med vad man gör, för vem och varför.

Några ord på vägen från Emily var att:

1. Var tydlig och specifik

2. Hitta sätt att mäta och följa upp om du uppfyller ditt syfte

3. Var kulturellt engagerad

4. Våga säga nej till det och de som inte går i linje med ditt syfte

5. Det finns vägar till gott arbete, men det är inte tillräckligt om du inte har ett uttalat syfte

6. Med ett tydligt syfte lockar du fler av de bästa talangerna

7. Vi behöver på samma sätt som i alla tider förändra vårt sätt att tänka kring kreativitet och där är syftet en bra vägvisare

—

I morgon handlar utvalda seminarier bl a om att orka gå vidare i en stormig tid, vikten av design och hur lokal och tillgänglig mat påverkar människors hälsa. Jag återkommer med nya rapporter då.

Jörgen Dyssvold, Herr Omar, Austin, Texas den 10 mars 2019